Högsta betyg i skolan, snyggast och trevligast, bästa arbetskamraten, finaste hushållet, renaste och bäst strukna kläderna, aldrig säga nej, bäst på jobb, entusiastisk, karismatisk, energifull, aldrig vara den som ger upp, ställa upp för alla…..Men ändå alltid med känslan av att bli avslöjad, för att aldrig nå upp till något av ovan nämnda, ständigt gå med känslan av otillräcklighet, viss form av avund på alla som verkar tycka att livet är enkelt och lekfullt…….
Kraven på mig själv sen barnsben har varit större än vad som varit möjligt att bära. Jag inser det nu. Med facit i handen ser jag allt så klart. När jag blickar tillbaka på mig själv genom åren, har jag alltid slagits med själv om att det viktigaste för att jag ska bli accepterad av omvärlden, är att jag presterar mer än förväntat. Jobba och visa framfötter, plugga och nolla tentor…. Mitt självförtroende har skjutit i höjden varje gång jag har blivit bekräftad utifrån mina prestationer. Tyvärr följer inte självkänslan med lika enkelt. Aldrig någonsin att jag klappar mig själv på axeln och tänker: ”Fan va bra du är Rebecca”! Nej istället tankar jag mig full av misstro på mig själv och en övertygelse av att snart kommer folk att upptäcka vilken bluff jag är.
När allt började rasera för mig i början på året, när jag var tvungen att blotta mig för alla på arbetet, när orken inte fanns, när jag för första gången fick backa tillbaka och inse att nu går det inte längre. Kraven höll på att äta upp mig inifrån. Ångesten och stressen bara fanns där. Då tog det stopp. Det var för första gången i mitt liv, som det inte hjälpte att fortsätta köra på. Nu var det dags att stanna upp och börja kapitulera inför verkligheten. Skittufft att inse och skammen mot omvärlden tog tid att hantera.
Hur tar jag mig igenom detta, hur kan jag komma ut som en bättre människa för mig själv och min familj? Denna gång var allt annat sekundärt. Det primära var att må bra i mig själv och må bra för min familj, ingen annan!! Jag behövde hjälp utifrån och jag fann räddningen i kbt. Alla borde någon gång i sitt liv sätta sig i stolen framför en terapeut och prata och prata och prata. Jag har äntligen fått ord på många av de sidor hos mig, som jag alltid har försvarat som något bra och istället inser jag idag att mycket av mina agerande har varit flyktbeteende från en ångest som jag inte tidigare har kunnat möta inombords.
Hela våren har jag jobbat med mig själv och det har varit tufft att ta tag i sådant som man överhuvudtaget inte är bekväm med. Men jag har bestämt mig. Familjen är det viktigaste och jag ska komma ut ur detta som en stark kvinna, en kvinna som har vuxit ur åren som ”duktig flicka”. Jag har lärt mig att jag kan vara duktig, men utan bekostnad på min hälsa och mitt välmående!!!!
Senaste kommentarer