Mitt stormiga humör har jag ärvt av min far. Ibland har jag nytta av det och ibland ställer det till det för mig. Många strider har jag tagit genom livet och den där lugna och tysta tjejen från förr hon försvann någon gång under mellanstadiet. Jag vaknade väl upp och insåg att ingen skulle få köra över mig eller försöka sätta sig på mig, utan att jag i alla fall försökt ta striden.

Det finns tillfällen när tigerinnan i mig vaknar ur sin dvala och raggen reser sig längs ryggraden. Tillfällen när de jag beskyddar eller håller kära blir utsatta eller åsidosatta. Större trigger finns inte…. Tro mig i de här tillfällena agerar jag först utåtriktat och aggressivt. Jag står i spetsen längst fram beredd på attack och som oftast kommer utfallet. Men sen kommer eftertanken. Ja i många fall önskar jag att den kom först…. Ja som sagt, ibland tar mitt ”dåliga” humör och mitt utåtagerande mig till fel beslut. Kanske dags att börja tänka om……Förlåt ni som hamnat i kläm!!!